Tempussystemet

                                              Imperativ

Slutar oftast på bokstaven A.

Imperativ används för att uppmana (säga till) någon att (inte) göra något.

”Plocka undan leksakerna!”

”Försök sova nu!”

 

Infinitiv

Infinitiv använder vi efter infinitivmärket ”att” och efter hjälpverb och verb som fungerar som hjälpverb.

Exempel på hjälpverb:

bör, får, kan, måste, ska, vill

Exempel på verb som fungerar som hjälpverb:

behöver, försöker, slutar, brukar, hinner, tänker, börjar, orkar, vågar

Presens

Slutar alltid på bokstaven R. 

Vi använder presens när vi berättar om något som händer just nu, nu för tiden eller i allmänhet.

Vi kan också använda presensformen för att uttrycka futurum (framtid) om vi samtidigt anger tiden:

”Jag ringer i morgon.”

”De svarar på måndag.”

”Jag åker till Malmö i nästa vecka.”

Preteritum

Regelbundna verb i preteritum slutar på –de/-dde. Om grundformen slutar på bokstaven k, p, s eller t (t.ex. köp, möt) blir ändelsen i stället –te/-tte.

Vi använder preteritum när vi berättar om något som hände vid en bestämd tidpunkt i dåtiden.

”Varför svarade inte Eva, när jag ringde igår kväll?”

”Moa köpte inget godis idag.”

 

Supinum

Supinum slutar alltid på bokstaven –t/-tt.

Verbets supinumform använder vi för att bilda två tempus:

1.   Perfekt

2.   Pluskvamperfekt

Perfekt använder vi när vi berättar om något som har hänt före tidpunkten NU. Det bildas med har och ett verb i supinum.

”Du har redan svarat på min fråga.”

”Jag har mått dåligt hela morgonen.”

 

Pluskvamperfekt använder vi när vi berättar om något som hade hänt före tidpunkten DÅ. Det bildas med hade och ett verb i supinum.

”När Anton hade svarat på alla sms stängde han av telefonen.”

 

Futurum

Det finns ingen särskild verbform som heter futurum i svenskan. Man använder i stället olika verb för att uttrycka framtid.

Eva och hennes familj tänker resa bort på semestern.

Tänker+infinitiv visar subjektets vilja. Det är mycket vanligt i talspråk. Skriftspråket har ibland ämnar+infinitiv med samma betydelse.

De reser till Grekland den 3 juni.

Presens+framtidsadverbialet (t.ex. på lördag, i morgon, nästa år) är mycket vanligt för att uttrycka framtid.

Resan kommer att bli ganska dyr.

Kommer att+infinitiv har betydelse av prognos, något man själv inte riktigt kan påverka.

De ska vara borta i 14 dagar.

Ska (Skall)+infinitiv uttrycker subjektets eller någon annans vilja, löfte eller beslut. ”Ska” är egentligen inte något framtidsverb, men eftersom löfte eller beslut oftast gäller framtiden uppfattas ska som futurum.

När de kommer hem, tänker de hälsa på Evas föräldrar i Uppsala. Om de inte gör det, blir hennes föräldrar ledsna.

Presens är det normala i bisatser som inleds med när och om.

När Eva har kommit hem från Uppsala, ska hon börja arbeta igen.

Perfekt används för att visa att en handling kommer att vara avslutad vid en viss tidpunkt i framtiden.

Skulle

Preteritumformen av skola (i presens ska) används på olika sätt.

Anna skulle gå till skolan.

När hon hade gett katten mat, skulle hon gå ut med hunden.

När man berättar i förfluten tid och talar om något som ska hända senare använder man ett tempus som kallas futurum preteriti. Det är det förflutnas framtid, dvs efter ”då” men före ”nu”.

Just när hon skulle gå, ringde telefonen.

Skulle används också i förfluten tid om något som just höll på eller var nära att hända när en annan händelse inträffade.

Om väggarna kunde tala skulle de ha mycket att berätta.

Skulle används också efter vissa villkorsbisatser.

Jag skulle vilja tala med direktör Andersson.

Skulle vi kunna få betala?

Skulle Ni kunna säga hur man kommer till Centralstationen?

Skulle används när man vill vara artig.

 

Preteritum eller perfekt

Preteritum används:

·        När det finns en tid som är avslutad

·        När man berättar en historia

”Han gick till badhuset igår.”

”När jag var liten lekte jag med barbiedockor”.